Dagen före op
Ja. Nu är det dagen före op. Jag har en tendens att liksom stänga ute alla känslor. Om jag låter dom komma så bryter jag nog ihop. Det är så mycket som spelar in i denna resa.
Min psykiska ohälsa startade nog på grundskolan när min skolsköterska sa till mig under en hälsoubdersökning; "du vet vännen, du kommer ju aldrig att bli smal som dom andra flickorna".. Jag hörde "du kommer aldrig att vara lika bra som dom andra". Vad svarade jag? Jo.. Jag svarade "nä det vet jag..." jag reagerade inte så mycket då. Men nu när jag ligger inför en överviktsoperation så kommer det tillbax. Behövde hon säga så? Vad hjälpte det mig? Ingenting.
Genom högstadiet så trodde jag att alla skrattade åt mig. Att det var pga min äckliga kropp som folk skrattade. Förhoppningsvis så var det inte så. Men jag tyckte så illa om mig själv. Eller, rättare sagt, jag var rädd att andra skulle tycka illa om mig så jag gjorde det åt dom. Jag minns att jag fick en kommentar när jag gick in i ett klassrum. Det var några killar där inne och de sa "här luktar det skit" när dom gick förbi mig. Mådde så dåligt av det, men jag stoppade in lurarna i öronen och spelade arg musik. Jag har aldrig varit en person som agerar utåt, jag agerar enbart inåt. I alla fall mot människor jag inte känner. Deras kommentar har gjort att jag är rädd att lukta illa. Alltid lukta gott. Alltid behaga. Men jag ska sluta behaga.
Jag läste ett Instagraminlägg av en kvinna som för första gången kunde gå förbi sina gamla klasskompisar med huvudet högt. Jag hoppas att jag kommer dit. Att jag kan, med hela min kropp, visa att jag faktiskt duger oavsett.
När jag skriver det här så krampar det bakom revbenen. Är det hjärtat? Är det ångest? Är det rädsla?
Tänk vad små ord, som kanske var ett skämt, kan skada.
Dwt var lite om min bakgrund till varför jag är här nu. Dagen innan operation. Någonstans startade min ohälsa. Ohälsan i sig har då lett till matmissbruk. Ja, jag är missbrukare. Jag säger det öppet nu. Det har varit en bättre period eftersom jag varit fokuserad på op, men vissa dagar har inte varit bra.
Jag måste också säga att jag är otroligt tacksam för att det är så många som peppar mig och tror på mig. Kan inte vara mer glad.
Just nu är jag ledsen. Jag vet inte varför. Jag känner mig ensam här. Jag är rädd. Rädd att inte klara detta. Är jag stark nog? Även om jag snart är 30 år så känner jag mig som ett litet barn, så ynklig.
Ja. Jag är stark nog. Jag Är stark nog. Jag måste bara intala mig själv det. Jag klarar detta. Jag har många som följer mig på min resa. 💖
Nu ska jag gå och duscha och sen kommer det en undersköterska som ska ge mig fragminsprutan. Sen ska jag sova gott för jag är oerhört trött.
Skriver här när jag orkar efter op. Kommer nog lägga upp på Instagram lite oftare. Mitt konto heter minnyaresamedgastric
Sköt om er. Jag älskar er 💖
