minresamedgastric

Godkväll.

 

Jag är Sofia och bor i Skelleftehamn som är ett samhälle utanför Skellefteå uppe i norra Sverige.

Jag är 28 år.

Jag bor med min sambo och vi har en son tillsammans på 15 månader.

Vi bor i en lägenhet som är alldeles för liten och med för litet kök, men vi lyckas ändå få vardagen att fungera. Vi drömmer om ett hus men det är långt bort pga personliga anledningar.

 

Jag har så länge jag kan minnas varit en stor tjej, inte kanske överdrivet stor, men stor. Alltid lite större än alla andra. Alltid lite mer osäker. I högstadiet fick jag träffa en dietist för första gången, det var väldigt spännande tyckte jag. Jag minns vad dietisten sa till mig, "oj, du ser inte ut att vara överviktig". Så har det egentligen varit hela mitt vuxna liv också. Ingen har någonsin trott mig när jag sagt min vikt, folk har gissat fel på typ 10 kg. Anledningen vet jag inte, kanske för att alla vill vara "snälla"? eller kanske för att de faktiskt tyckt så.

Jag har alltid tyckt om att träna. Som ungdom spelade jag volleyboll och senare i livet varit mycket på gym. Trots att jag i olika tillfällen både tränat och ätit bra så har jag inte kunnat hålla det bra. Kanske för att jag vet att jag haft långt kvar, tanken att måsta KÄMPA så hårt varje dag.

Jag har även varit i kontakt med en privat dietist via nätet. Det gick superbra till en början men prestationen var för hög så det falerade.

Vid ett tillfälle i livet så hamnade jag mentalt vid en vändpunkt. Min far transplanterade sin lever av olika anledningar (ej pga alkohol) och jag tänkte att där vill jag aldrig hamna. Då bestämde jag mig! Jag gick med i viktväktarna och gick ner 15 kg, jag tränade otroligt mycket. Tyvärr så klarade jag inte av att gå ner mer och anledningen minns jag inte. Sedan dess har jag inte vågat att göra någon större insats pga misslyckas.

Nu har jag fått barn och jag orkar inte leka med honom så som jag önskar. Jag gruvar mig för denna vinter, att inte kunna vara ute och leka i snön. Jag har än inte hittat några täckbyxor som passar, inte för att jag har någon vinterjacka heller. Förra vintern gick jag med min gravidjacka, som är en höstjacka. Något har hänt, jag bryr mig inte längre om att jag måste gå ner för att bli snygg. Jag vill känna mig vacker inombords igen för att kunna vara en bra förebild för min son. Fokuset är inte längre bara på mig, jag kan se på ett annat sätt vilken nytta det skulle göra. DÄRFÖR har jag bestämt mig för att göra en överviktsoperation. Jag har förstått att jag behöver hjälp.