minresamedgastric

Hej.

Det är rent pinsamt att jag inte uppdaterat på såhär länge. Jag har haft en jobbig period både i vardagslivet och med mitt psykiska mående kring mat.

 

Jag hade iaf bestämt mig för att när jag gått ner mina 7 kg så skulle jag börja äta enligt läkarens order. Jag var så glad när jag, förra tisdagen, nått mitt mål. Jag åt som jag skulle. Ju fler dagar som gick så kände jag mig uppblåst igen. Ansiktet var inte detsamma som när jag drack flytande. Magen började krångla, fick ont i magen. Vägde mig i fredags och hade då gått upp 1 kg. 1 kg! På några dagar. Det var tungt. I helgen så har vi varit på begravning och kalas. Hade jag karaktär att avstå fika? Nej. Besvikelsen sköljde över mig. Ångesten började. Det är då jag börjar fuska. En till ostskiva, lite mer smör, bara liiiite till.. Jag vet inte varför det blir såhär varenda gång. Jag tänker varje kväll; imorgon ska jag ta en promenad. Det blir aldrig av. Kan jag inte bara få kallelsen till Lycksele så jag kan börja fokusera igen.

 

Jag skyller på att vi är sjuka. Ja vi är sjuka, men det kommer vi bli efter operationen också. Jag ska ju kunna detta vid det här laget. Känns det som.

Även om det är fel att skylla på sjukdom så är det ruskigt jobbigt när sonen har feber var och varannan dag, rosslig å hostig. Det blir liksom aldrig bättre. Han tar nu två st olika astmamediciner, visst det har blivit lite bättre men det kvarstår ändå att han är trött och slut. Det tär mer än man tror. "Han är ju så gó å glá". Absolut är han det. Men han är också trött, jämt.

 

Detta är anledningarna varför jag inte uppdaterat. Jag skäms att erkänna mina problem samt att jag inte orkar riktigt. Ibland börjar jag skriva men inser att hjärnan är liksom utpumpad. Kommer inte på nått att skriva.

 

Ska försöka komma på något mål att rikta in mig på och verkligen kämpa för att komma dit. Då kan jag fokusera. Hoppas jag.

Kom gärna med förslag på mål.

 

Nu ska jag gosa ner mig i soffan med sonen och hoppas att han är feberfri imorgon ❤

 

Hejdå! 💗