minresamedgastric

Hejsan alla fina själar.

 

Själv så känner jag mig som en vilsen själ. Det är så mycket som händer nu. Vissa saker som händer kan man ta på, tex att Alfons växer och kräver mer tid å energi, dåligt med pengar, värk etc. Går in mer på det senare.

Sen är det vissa saker som enbart finns i min skalle och det är så svårt att reda ut tankarna. Sätta dem i rätt fack. Det var längesen jag hade såhär jobbigt inombords. Jag tänker mycket på operationen såklart men många tankar kretsar runt omkring. Hur det ska bli efteråt tex. Min förhoppning är att kunna äta det mesta i mindre mängd men det finns såklart en risk att man inte får i sig särskilt mycket och utvecklar en annan typ av ätstörning. Hur blir det med min självkänsla? Kommer jag att få mer uppmärksamhet och hur kommer jag att svara på den? Allt är så svårt att greppa. Den här operationen är ingen operation för att rätta till ett fysiskt problem som en axel eller ett knä. Efter en sån operation så kan du oftast leva samma liv för förut. En överviktsoperation gör man för att rätta till ett psykiskt och fysiskt problem vilket gör att man inte kan gå tillbaks till sitt liv som förut, det skrämmer mig. Jag måste hitta något annat än mat för att lindra ångesten. Tips?

 

Jag har de senaste dagarna börjat tänka mycket på tiden då jag festade mycket. Jag kände mig typ oövervinnerlig. Nu snackar vi 10 år sen. Jag brydde mig inte om så mycket, jag liksom bara hade kul å sket i allt annat. En härlig känsla för stunden som jag saknar oerhört just nu. Den tryggheten jag har med min sambo och min son skulle jag inte byta ut. Jag vet också att om jag skulle festa nu så skulle det inte sluta bra. Jag litar inte riktigt på mitt eget omdöme just nu. Så skör. 

 

Jobbet är en del också. Jag älskar mitt jobb, jag älskar att vara på jobbet. Problemet är när jag kommer hem. Jag är så klapp slut att ingenting funkar. Det enda jag vill göra är att krypa ner ensam i sängen och bara vara själv. Svårt med ett barn på 18 månader, jag vet.

 

På tal om barn. Alfons utvecklas nu hela tiden och det är fantastiskt att se och dela det med honom. Han springer fram och tillbaka med leksakerna. Säger hej till sin leksaksmobil tusen gånger och vill att jag ska säga hej tusen gånger. Detta kräver oerhört mycket energi av mig och jag blir så ledsen att jag inte orkar ge honom mer. Jag känner mig otillräcklig som mamma. Särskilt nu när jag inte riktigt är närvarande.

 

På tal om närvarande. Min sambo, min guldklimp, mitt hjärta. Han är så fantastisk på att ta hand om mig och Alfons. Han ser till att vi har ett rent hem, tvättade kläder och mat på bordet. Han gör så mycket för oss och jag önskar att jag hade kraft att ge igen. Tyvärr så finns det ingen energi till det.

 

På tal om energi. Det finns en grej som slukar energi och det är Ekonomi. Vi har pengar så vi klarar oss, absolut. Men thats it. Vi kan inte göra nått speciellt, köpa julklappar eller lyxa till det. Det finns inte. Ibland gör vi det ändå men då får vi dra ner på något annat.

 

Värken är ju som en kategori för sig. Den är inte värst just nu och det är bra. Eller den finns där och är FÖR jävlig men jag orkar inte tänka på det nu. Har jag ont så har jag. Bidragande orsak till min utmattning. Jag är så trött, jämt. Aldrig pigg. Aldrig utvilad. Hjärnan på högvarv.

 

Det här inlägget har varit ganska negativt men jag behöver få ur mig lite skit och det är det jag har bloggen till. Att lyfta på locket och släppa ut lite ånga.

 

Ska avsluta inlägget med att berätta att jag sitter hemma i fotöljen helt ensam. Sambon och sonen är hos svärmor. Om det inte vore för tvättmaskinen så hade det varit knäpptyst. Underbart 💕